Som Fem myror fast utan pedagogiska pekpinnar
En flöjtande fågel hjälper sina vänner i världen i en ny film för barn.
Hanna Höglund ser jazzgruppen Oddjob gå i mål med sin musiksaga på vita duken.
RECENSION | FILM. När jazzmusikern Per ”Ruskträsk” Johanssons flöjtande lilla fågel flyger jorden runt och ställer allt till rätta för sina djuriska vänner i den ordlösa men aldrig uttryckslösa musikfilmen "Jazzoo – Festen" blir man rent märkvärdigt upplyft.
För med ett musikaliskt tonspråk i rakt nedstigande led från "Fem myror är fler än fyra elefanter", men utan den seriens pedagogiska pekpinnar, är den här namnlösa näktergalen inget mindre än en utopisk dröm om vad mänskligheten skulle kunna vara. Det är bara den fredsbringande olivkvisten som saknas. Men den behövs å andra sidan inte. Här räcker det med musik.
Oddjob och Marko-Nord
"Jazzoo"-filmen är ett samarbete mellan jazzgruppen Oddjob och regissören Adam Marko-Nord och lyckas med allt det som sin Grammis-belönade bokförlaga med tillhörande skiva gick bet på. Boken var i och för sig en befriande lyssningsupplevelse i en tid när barnens blickar alltsomoftast dras till skärmar och rörlig bild, men det var också svårt att hitta ett bra sätt att använda den hemma. Där fanns inga sånger att sjunga med i och de korta texterna med färgglada illustrationer av britten Ben Javens kändes inte färdiga och hängde inte ihop med varandra.
LÄS MER – Hanna Höglund recenserar Jazzoos album
Filmen däremot har fått en handling som ledd av sin kvittrande fågel länkar samman alla de musikaliska djuren från sina olika världsdelar. Detta utan att man tappat fokus på musiken som är kommunikationsmedel, rytmiskt driv och gestaltande faktor i ett.
Elefanternas funkiga rike
Man behöver bara höra två takter av trumpetaren Goran Kajfes vrålande brassblås för att direkt befinna sig i elefanternas funkiga rike av elfenbensbetar och fladdrande öron. Eller den vispande, prasslande virveltrumman som ger själ åt en stackars nervös kackerlacka som kämpar för sitt liv på ett mänskligt köksgolv.
Och det finns något så rörande vackert i öppningssekvensens inzoomning mot planeten Jorden där det första man ser och hör är toner som stiger upp i atmosfären. De toner som har kraften att föra oss alla samman, om ni ursäktar att man blir lite sentimental.
Temat med det hjälpande djuret, det solidariska djuret, är ”Jazzoo – festen” inte ensam om att ta upp denna vinter då inte mindre än fyra nya barnfilmer, varav tre svenska, är inne på samma spår. Sorgebearbetnings-apan i Maria Bloms ”Monky”, kommissariegrodan Gordon i Linda Hambäcks ”Gordon & Paddy” och den apelsinmarmeladsälskande björnen Paddington är alla exempel på dessa godhjärtade små varelser som kan trösta och läka både inre och yttre sår. Det där som människor inte alltid grejar själva.
Men det är bara Jazzoo-filmen som jag vill ställa mig upp och dansa till.